Usch..
Kan inte förstå..
Två månader utan den bästaste pappan i världen..
Känns så tomt..
Har börjat släktforska igen..
Hittade faktiskt en släkting, som bor i Usa, på facebook. Kul.
Men ju mer jag hittar, ju mer vill jag ringa pappa och berätta..
Så gjorde jag alltid.. Så fort jag hittade nåt som kunde stämma överens med det jag sökt så ringde jag pappa för att berätta. Han var lika nyfiken varje gång.
Den 7 oktober så var det begravning för pappa.
Det var väldigt fint.
Jag tror att han var nöjd. (Det enda han kanske inte var nöjd över var vädret, blåste nästan storm.)
Jag kan inte förklara känslan jag hade under begravningen. Jag tänkte mer på att dom andra inte skulle vara ledsna. Jag satt där själv och stirrade ut genom kyrkfönstret. Varje gång jag såg kortet på pappa som stod på kistan så bara skakade jag på huvudet. Jag kunde/kan inte förstå att jag skulle/ska leva utan denna underbara människa resten av mitt liv.
Den 17 oktober var vi ute på havet, med brorsans båt, och släppte pappas aska.
Helt underbart väder. Strålande sol med lite vind.
När vi hade spritt lite aska för vinden och sedan sänkt ner urnan, så fick jag en stor klump i halsen och magen. Jag tror jag insåg, just då, i den stunden, att pappa hade lämnat jordelivet.
Men jag vet, att vart vi än är, så kan man nå havet, och där finns pappa.
Han finns ju med mig varje dag ändå, fast att jag inte är vid havet.
I mina tankar o i mitt hjärta, lever han kvar.
♥
Puss o Kram
//Miss A